Det är så nära, så nära hela tiden till att tårarna bara ska rinna. Allt bara hopar sig över mig och jag sitter bara och stirrar, stirrar rakt fram gör inget ser inget riktigt, bara stirrar. Allt medan allting lägger sig i höger i drivor runt omkring mig, det är staplar som går hela vägen upp till taket lutar inåt riskerar falla ner över mig. Hela tiden kommer det folk och lägger fler saker, staplar staplar som tornen man gjorde på dagis och jag bara väntar på att det ska ta slut, att de ska lägga en sak för mycket så att tornen vinglar till inte håller mer och ramlar ner över mig. Men jag lägger inte dit några sandsäckar, bygger inget stöd, flyttar mig inte, jag bara sitter här och stirrar och gör ingenting. Precis ingenting.
Det var inte såhär det skulle bli. Det var precis såhär det inte skulle bli. Och jag sa nej, ja jag sa nej idag, till en till två saker till chefen och det är bra jag sa nej. Men vad gör två nej om det finns minst tredubbelt så många ja och en hel uppsjö av måsten? Vad spelar två nej för roll?
1 kommentar:
två nej är en början, två nej är två mindre saker att göra! Jag är stolt över dig.
puss /M
Skicka en kommentar