Och klockan kryper fram från 05.00 och jag är helt sömngroggy varje gång jag vaknar och tror att nu, nu har jag missat det. Det har jag inte. Det är fortfarande fyrtiofem minuter kvar och jag vill liksom inte riktigt inse, inte riktigt fatta att det bara är fyrtiofem minuter kvar av hennes liv. Bara sådär. Och vi får inte ens vara med (även om jag inte hade klarat det iallafall). Att säga hejdå på Skype känns ju sådär. Äh, det mesta känns sådär.
Fyrtiofem minuter på mig att göra det fint här. Sen tyst minut. Hejdå lilla katten, kommer sakna dig så himla, himla mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar