ibland undrar jag vad som hände med mitt gamla idealistiska jag. som strävade efter att rädda subsahara och som drömde om biståndsarbete och som gärna gärna gärna skulle ge upp allt för att åstadkomma det där, eller åtminstone få chansen att försöka åstadkomma det.
åren gick liksom och jag fick lägenhet och kille och katter och jobb och bekvämligheter.
fan vad bekväm jag blivit.
hur bekväm får man bli liksom?
alltså, jag drömmer fortfarande om samma saker men man börjar talla på drömmarna ändå, man börjar prioritera bekvämligheter man börjar prioritera att lägga pengar på lägenhet på champagne (ja, dyrare alkohol klättrar på listorna. men i mindre mängder. VUXENPOÄNG. uuh) när man fyller år och på skjortor och kavajer (jag vet inte varför men mina kavajer kostar alltid typ 900...) och lägenheten som ska göras om till bostadsrätt sen man borde spara pengar man ska köpa och så kan man göra ett klipp (säger mamma) fast jag vet inte riktigt om jag vill göra ett klipp.
hyresrätt är ju så bekvämt.
och man tycker det är okey att spendera det är okey att köpa sånt och byta golv och sätta kakel.
det gör man.
eller?
fan. jag ska ge upp allt för ett liv i asfaws skola och bo i ett rum med stampat jordgolv.
är man bättre då, eller är det bara ngt jag inbillar mig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar