ett år.

för ungefär ett år sedan fälldes han för misshandel. det var stryptag och sparkar och jag trodde jag skulle dö. det gick fort fort fort. på bara några sekunder rämnade min värld och jag sprang. sprang för livet sprang och minns att jag trodde jag levde en skräckfilm. bankade på hos grannen och kände mig inte trygg igen på timmar, dagar, veckor, månader. jag minns allt det kärleksfulla och hans tvära vändningar och jag minns hans blick, hans iskalla blick.
fast det mesta av det där, det är som en dröm nu. en mardröm iofs, men ändå en dröm. däremot minns jag polisen med större tydlighet. han som aldrig ifrågasatte men aldrig riktigt brydde sig. han som inte förstod varför jag behövde målsägarbiträde (som jag utan problem sedan fick) och tyckte att jag på en dag skulle formulera vad jag skulle kräva i skadestånd, alldeles på egen hand, innan åtal ens väckts. han som inte riktigt förstod varför jag ringde eller bytte nummer eller flydde från stan när jag fick hot via sms.
det var inte så mycket, det var småsaker, och det räckte.
och pappa som ringde och var arg, alldeles upprörd och förstod inte hur de kunde kräva det av mig förstod inte vad polisen tänkte och ringde och skällde och visste vad jag hade rätt till.
jag hade tur.
jag hade tur med pappa.
jag hade tur med nämndemän och domare och tur med en ung kvinnlig åklagare som hade spunk och tur med mitt lugna målsägarbiträde och jag hade tur med att hans försvarsadvokat var ett skämt.
ett skämt som ändå frågade mig om man verkligen kan få andnöd på de fyrafem sekunder som han tog strypgrepp. jag ville fråga honom om han testat själv. om hans fru helt plötsligt pressat händerna kring hans nacke out of nowhere och han bett för sitt liv i panik, kunde han andas då? och han frågade om alkoholvanor och jag kände mig så glad så lycklig att jag just den kvällen bara bakat pepparkakshus och druckit te på kvällen. bara te.
och jag hade tur att grannen jag knackade på hos mitt i natten grannen som öppnade och lät mig komma in han var trygg och lugn och hans flickvän tog hand om mig han var gammal dörrvakt med pondus och upprepade för rätten att ja, jag såg rädd ut, jag såg livrädd ut. och han var lugn och trygg och jag var glad för att de trodde på mig glad att han fick en så usel försvarsadvokat för ord var mot ord och jag hade ju rätt jag hade rätt men tänk om jag hade fått andra som dömt?

nu läser jag artiklar och utdrag ur domar om övergrepp mot kvinns som bara lämnas hän. som om vi måste göra plakat och skrika i megafon hemma för att killar ska förstå vad som gäller.
det är ingen struktur på det här inlägget, det är ingen struktur i huvudet, och jag är arg. arg. och alldeles för uppgiven.

för jag trodde jag visste hur man skulle reagera när nåt sånt hänt.
det gjorde jag inte.
och jag gissar nu hur man skulle må om man blev våldtagen.
men förmodligen har jag ingen aning.

stryptaget och fem snabba sparkar rämnade min verklighet.
och små små onödiga frågor från polis och advokater lämnade mig med panikångest och klump i magen.
jag kan bara gissa vad mer skulle göra.