Ibland är det så svårt att inte bli melodramatisk.

Läser bloggar och plötsligt bara slår det mot mig: ensamheten. Alltså inte ensam, jag har ju P och allt är väl och så (även om jag tjurar på att han tjurar på att jag prata skånska i bilen imorse. Han börjar fysiskt må illa när jag pratar skånska. Jag som ÄLSKAR att prata skånska.), men liksom mina vänner. Mina finaste, finaste vänner som jag liksom kan ringa närsom och prata om allt. De är inte här. Och jag vet att vi inte pratar ofta nog, men att det gör inget när jag är hemma, saker är som vanligt ändå, men just nu kniper det lite extra. Just nu när det känns som om allt inuti är helt kaos och inget riktigt stämmer och jag inte riktigt vet vad jag vill och de är inte här. Jag kan inte prata med dem. Jag kan inte åka bort en hem och sitta och älta och prata om allt, allt, allt och liksom känna att det spelar ingen roll, det kommer bli bra ändå, tillsammans så rer det sig. 

Det går över, men just nu så saknar jag dem så himla, himla mycket. Tur att det är jul snart. Tur att vi åker till Sverige och jag får kramas och äta middag och prata sönder mig. Otur bara att jag inte får ta med mig dem ner igen.