Det är helt sjukt vad mycket snor en liten näsa kan producera. Och hur hela mitt huvud luddar upp såfort jag blir täppt, det är som inget blod kommer fram då eftersom snoret tar över alla ådror.
Dock: så himla skönt att vara tillbaka på jobbet, klappa på datorn och liksom GÖRA något. Plus att man på kvällarna får åka hem, skräpa hemma och inte prata med någon och liksom somna i soffan klockan 20.30.
Älska att vara pensionär. Älska att ha mitt liv tillbaka. Älskar min familj, men alltså, 2,5 veckor är lite mkt. Särskilt när man är sjuk och morsan ba springer runt som en yr höna o ylar "lunginflammation, lunginflammation!"
- - - - - - - - - - -
Uppdatering: Alltså min morsa springer inte. Men hon + hennes väninna hade många tillfällen som typ förlöpte såhär: öm blick, följt av hand på axeln, följt av "Du måste TA HAND OM DIG", följt av mig som svarar "det gör jag, ju", följt av de som skakar på huvudet och svarar "det gör du ju inte! Du måste verkligen KOLLA det där, det LÅTER VERKLIGEN som lunginflammation!" osv osv i all oändlighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar