det är som om jag inte vill bli engagerad längre, inte vill bli berörd.
som om jag blivit bekväm för upprördhet och ilska blivit för bekväm för att vilja göra någon skillnad.
det kom smygande på, och plötsligt vart det där, hade placerat sig bekvämt i huvudet och ville inte rucka på sig. och jag borde bli arg, jag borde bli upprörd men jag blir ju inte det, jag blir bara lite trött.
är det så här att växa upp? man blir bekväm, har sin lön varje månad, köper sin lägenhet och lägger lite för mkt pengar på inredningsprylar och weekendresor till barcelona eller berlin (pedro - när åker vi dit?). vad hände med att leva med det stampade jordgolvet och faktiskt göra en skillnad?
jag vet inte. och just nu är jag för trött för att orka bry mig ordentligt.
lunch istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar