det tog mig fyra dagar att gråta. det måste vara något slags personligt rekord, jag som gråter vid minsta lilla, iaf historiskt sett. tydligen inte längre. fick i måndags morse veta att en nära vän till familjen gick bort i helgen. som ändå varit väntat det sista veckorna, men ändå. han blev ju bara 60. och var så himla glad, och rar. han var mer som en farbror än ngn annan. så peppande, hjälpfull och snäll. det tog mig fyra dagar att kunna gråta, och igår bara flödade det. och på listan över jobbigheter läggs: 10 timmars flygresa som jag varken har tid o råd med. så jag missar den. men papi missar den iaf inte. de har planerat in den så att han ska hinna vara med innan han åker hit. så himla fint, ändå. men så ledsamt.
jag borde fixa det sista innan vi åker. jag borde. har ingen lust. inte med ngt. inte ens att åka till stranden. men det ska vi väl o det kommer bli bra ändå. bara just nu så är jag lite ledsen.
ps. kommer säkert inte kunna blogga därifrån. så årspausen återupptas iaf i några dagar. åter på mån/tis.
2 kommentarer:
fy fabian. sitter själv och väntar på besked om det är dags att kämpa igenom jobbigheter eller ej.
gräv ner tårna djupt i sanden. andas in havsluft.
ses om några dagar.
uh, du med. jag rekommenderar stranden som aterhamtning, fungerar mkt bra. haller tummarna for att det inte behovs o allt det dar.
Skicka en kommentar